Tre förslag för att öka antalet kliniska studier

Tre förslag för att öka antalet kliniska studier
Under de senaste åren har nedgången av kliniska studier i Sverige belysts från många håll. Rubriker som ”Sverige på väg att förlora kampen om läkemedelstest” och liknande har åskådliggjort den dramatiska nedgången. För den har varit dramatisk. Under 2014 fick Läkemedelsverket in 292 ansökningar om kliniska studier, vilket är en halvering sedan mitten av 90-talet då verket fick in 600 ansökningar årligen.

Det är dock viktigt att inte stirra sig blind på nedgången. Antalet nya kliniska studier har stabiliserats, och finansiellt innebar detta att de forskande företagen investerade 5,4 miljarder kronor i kliniska studier i Sverige under 2014. En siffra som många andra länder inte ens skulle drömma om. Det motsvarar budgeten för ett större universitet.

Det är inte alls någon naturlag som säger att investeringarna måste fortsätta att minska. Tvärtom går besluten både att förstå och påverka. Under de senaste åren har till exempel inte Östeuropa ökat alls lika mycket som tidigare, bland beroende på ett högre relativt kostnadsläge där.

Det är viktigt att hämta lärdomar från länder som lyckats på området. Danmark till exempel, som likt Sverige har en stark ställning inom läkemedel. Där har minskningen i kliniska studier inte varit lika stor som här och i faktiska tal görs det ungefär lika många kliniska studier i Danmark som i Sverige, trots att landet bara har drygt hälften så många innevånare.

Det danska exemplet är viktigt, för det visar att genom gemensamma insatser är det möjligt att skapa goda förutsättningar för klinisk forskning.

LIF:s ambition är att Sverige ska förmå att attrahera fler kliniska studier under de kommande åren. Och det är en ambition som LIF inte är ensamt om, utan den delas av ledande politiker.

Ett antal utredningar har genomförts, och nu börjar de praktiska förändringarna också att komma. Under hösten 2014 inrättades till exempel en kommitté för nationell samordning av kliniska studier vid Vetenskapsrådet. Och under våren 2015 har enheten för nationell samordningen av kliniska studier inrättats i Göteborg. Centret ska skapa regionala noder, en gemensam informationsportal, verka för effektivare regulatoriska processer och förbättra den nationella statistiken.

Men, mer måste till. LIF lyfter framförallt fram tre åtgärder som långsiktigt skulle kunna lyfta de kliniska studierna i Sverige:

  1. Lagstiftningen behöver förtydliga hälso- och sjukvårdens ansvar för att delta i klinisk forskning och kliniska läkemedelsprövningar. Landsting och regioner bör beställa klinisk forskning och utveckling i samarbete med företag på ett liknande sätt som vårdproduktion beställs.
  2. Vårdens deltagande i klinisk forskning och kliniska läkemedelsprövningar måste följas upp och redovisas i öppna jämförelser. På så sätt uppmärksammas de landsting som går före och de som väljer att inte prioritera detta, på ett återkommande och systematiskt sätt. Lärdomarna från andra öppna jämförelser visar att det är en viktig kraft för förändring.
  3. Socialstyrelsens nationella riktlinjer ska utgöra en obligatorisk miniminivå för hälso- och sjukvården. Arbetet med riktlinjerna ska ske i en snabbare takt, i högre grad bygga på moderna landvinningar och vara mer framtidsinriktat. För grundläggande för samverkan är just en vård som utvecklas och använder moderna, innovativa och effektiva behandlingar.