Långväga gäster när Ludwiginstitutet firar 40 år

När Ludwiginstitutets 40-årsjubileum firades i Uppsala samlades 140 deltagare, med tidigare medarbetare från hela världen.

Helena Strigård har talat med Carl-Henrik ”Calle” Heldin och två av dem som formades i hans labb, Patricia Beckmann och Kohei Miyazono, om vad Uppsala gav dem – och vad som kommer härnäst.

Tokyo 1984. En ung läkare lyssnar på en svensk gästföreläsare, går fram efteråt och säger att han vill komma till Sverige. Året därpå står Kohei Miyazono vid en labbänk i Uppsala. Föreläsaren var Carl-Henrik Heldin, Calle för alla som passerat hans labb, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, chef för Ludwiginstitutets Uppsalafilial 1986, 2017 och Nobelstiftelsens styrelseordförande 2013–2023. Hans forskning om tillväxtfaktorerna PDGF och TGF-beta har format bilden av hur tumörer växer. En del av gärningen står inte i någon tidskrift. Den syntes vid 40-års-jubileet; institutet upphörde för 9 år sedan när Calle uppnådde pensionsålder, men många forna kollegor mötte upp igen efter många år för att dela minnen.

– Det var väldigt tillfredsställande att se hur bra det har gått för så många, säger Calle Heldin.

Kohei Miyazono blev en av femtio japanska forskare som arbetat vid institutet. Enligt Calle Heldin är många av dessa i dag antingen professorer i Japan eller innehar andra seniora roller.

Själv blev Miyazono dekanus för medicinska fakulteten vid Tokyos universitet och var verksam som Executive Vice president vid RIKEm en av Japans främsta forskningsinstitutioner.

– Labbet var så välorganiserat. När jag skulle göra ett nytt experiment fanns det alltid någon som visade hur, säger han.

Djurhus, specialister, delad utrustning: kollegorna byggde sedan egna labb i Japan efter svensk modell. Och Heldins sätt att leda, ”alltid ärlig, neutral och vänlig”, blev en skola i ledarskap som ingen anmält sig till. Det viktigaste kom efteråt: dörren stängdes aldrig. Sedan år 2000 har Miyazono återvänt regelbundet, tillsammans med egna doktorander. Förutom att träffas i Uppsala så utvidgades mötesarenan till Leiden, där en annan prominent alumn från Heldins labb var verksam; Peter ten Dijke.

Amerikanen var Patricia Beckmann, Calle Heldins första postdoc: Fulbrightstipendiat 1985, med make och en son som inte fyllt ett år, aldrig tidigare utanför USA. Hon blev en av uppfinnarna bakom Enbrel, gick vidare till riskkapital hos Microsoftgrundaren Paul Allen och är i dag vd för genterapibolaget Genosera.

Rådet från de veckovisa samtalen med Calle Heldin följde med hela vägen: publicera inte förrän du har hela historien, även om någon hinner före.

– Jag hade tur som fick honom som min första mentor. Det lade grunden, säger Patricia Beckmann.

Under talen vid jubileets middag nämndes de principer som gjorde institutet till en sådan fin plantskola, vetenskaplig stingens, empati, ärlighet, generositet, tålamod, ödmjukhet, Patricia Beckmann återupplevde precis det hon lärt sig 1985.

Inspiration hämtade Heldin från EMBL i Heidelberg: ge unga forskare bästa möjliga start – och släpp dem sedan.

Ombedd att titta lika långt framåt som bakåt, till 2066, tror Calle Heldin inte på någon ”magic bullet” för cancerbehandling. Framstegen kommer gradvis, och han pekar ut var de behövs mest: hjärntumörer och pankreascancer.

Där arbetar axeln Uppsala–Tokyo redan. Tillsammans med Calle och Bengt Westermark har Kohei identifierat HVEM som ett möjligt mål för behandling av glioblastom. Japanska bolag och investerare tvekade att ta antikroppen vidare. I Sverige blev det ett bolag.

Patricia Beckmann vill öppna nästa dörr: ett utbyte mellan Sverige och delstaten Washington kring mentorskap, finansiering och bolagsbygge. Calle Heldins egen önskan är otåligare: att vägen från lovande preklinik till patient blir kortare, innan patenttiden hunnit ätas upp.

Det arbetet pågår. Läkaren som gick fram efter föreläsningen 1984 kommer fortfarande till Sverige. Flera gånger om året.