Orimligt rabattsystem måste förändras

Orimligt rabattsystem måste förändras
Att tvinga företag att ge rabatt på produkter de inte själva sålt är fullständigt orimligt. Det håller nog alla med om. Men ändå blir detta konsekvensen när systemet med att läkemedelsföretag tecknar rabattavtal med landstingen krockar med systemet för parallellimport av läkemedel. Regeringen och prismyndigheten TLV behöver omedelbart korrigera detta.

I en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet den 6 juli ger företrädare för apoteksbranschen en mycket märklig bild av parallellimport av läkemedel och dess plats i det svenska läkemedelssystemet. Det framställs som att parallellimporten är viktig för att pressa priser och spara pengar till samhället. Så är det inte.

Det är viktigt att slå fast att ett parallellimporterat läkemedel är exakt samma läkemedel som det som tillhandahålls av det svenska läkemedelsföretaget. Resonemanget i artikeln om att ”andra läkemedelsbolag kan ha liknande läkemedel som vore bättre för patienten” är därför irrelevant när det gäller parallellimporterade läkemedel. En parallellimportör köper upp läkemedlet i något europeiskt land och utnyttjar prisskillnader och valutaförändringar mellan olika länder. Det finns dock ingen transparens i vilka priser som apoteken betalar för dessa läkemedel så parallellimporten bidrar inte till att TLV får en ”signal om att apoteken anser att ett läkemedel är så dyrt så att det måste importeras”.

Tidigare kunde staten och landstingen spara pengar då parallellimporten hanterades på samma sätt som generiska läkemedel. Men när apoteksmarknaden omreglerades 2009 gav man i stället de nya apoteksföretagen rätt att förhandla om priser med de företag som parallellimporterar läkemedel. Det var helt enkelt en morot för att öka intresset för att etablera sig på den nya marknaden. Genom att förhandla till sig lägre inköpspriser via parallellimport kunde lönsamheten i apoteksbranschen öka. För patienterna är det varken bättre eller sämre. Prisskillnaderna till patient varierar men är generellt små.

Parallellimport är en del av den fria rörligheten inom EU och LIF har inga synpunkter på att staten valt att på detta sätt stötta den nya apoteksbranschen. Och indirekt kan ju systemet komma samhället till godo genom att apoteksföretagen genom den extra marginalen kan upprätthålla en hög servicenivå till befolkningen.

Problemet är att systemet för parallellimport under senare år har kommit att krocka med systemet för ordnat införande av läkemedel, som staten och landstingen lagt mycket stora resurser på att utveckla. Inom ordnat införande kan landstingen och företagen förhandla fram så kallade sidoavtal, där företaget betalar en återbäring på det pris som fastställs av prismyndigheten TLV.

Krocken består i att TLV kräver att rabatten ska lämnas på samtliga förpackningar av läkemedlet som säljs i Sverige. Om exempelvis 100 förpackningar används i Sverige, och 70 av dessa säljs av det svenska läkemedelsföretaget och resterande 30 av parallellimportören, tvingas företaget i avtalet med landstingen lämna rabatt på samtliga 100 förpackningar. Som Hans Karlsson, avdelningschef på Vård och omsorg på SKL, påpekar i artikeln blir parallellimporten ett problem som kan störa volymavtal mellan landsting och ett läkemedelsföretag. Det läkemedelsföretag som slutit avtal med landstingen får då inte möjlighet att sälja den uppskattade volymen. I värsta fall kan de leda till att företag tackar nej till att prisförhandla med landstingen.

Läkemedelsbranschen och landstingen via SKL är överens om att det här är orimligt och att det behöver förändras. I en gemensam skrivelse för ett år sedan uppmanade LIF och SKL regeringen att ge tilläggsdirektiv till Nya apoteksmarknadsutredningen att utreda hur apoteken ska kunna ersättas utan att det krockar med systemet för ordnat införande. Regeringen gav i stället uppdraget till Toivo Heinsoo som utreder framtidens subvention och prissättning av läkemedel.

Den utredningens förslag kommer att dröja många år trots att problemet behöver lösas nu. LIF anser därför att regeringen bör ge TLV i uppdrag att undersöka möjligheten att via nya föreskrifter förhindra utbyte på apotek för läkemedel med sidoavtal om inte det parallellimporterat läkemedel har motsvarande avtal med landstingen.