Högsta möjliga ambition måste vara Sveriges väg

Högsta möjliga ambition måste vara Sveriges väg
Två processer överskuggar just nu allt annat inom läkemedelsområdet: Hur Sverige ska bli starkare inom Life Science, och hur framtidens system för finansiering, subvention och prissättning av läkemedel ska se ut. Dessa processer hänger ihop, och i båda fallen krävs en tydlig ambitionsförklaring från den nytillträdda regeringen. Vi måste välja väg.

När det gäller den ena processen är samordnaren Jenni Nordborg på regeringens Life Science-kontor på god väg med att ta fram en nationell strategi för Life Science, och i den andra lämnade utredaren Toivo Heinsoo nyligen sitt slutbetänkande kring ett nytt läkemedelssystem.

Som jag ser det står Sverige just nu vid ett vägskäl. Vi kan välja den höga ambitionsvägen där vi verkligen satsar. Då inför vi konkurrenskraftiga villkor för Life Science-företagen som får svenska företag att växa och som lockar hit fler och tyngre internationella investeringar, vi ser till att företagsinitierad klinisk forskning åter blir en självklar del av svensk sjukvård, och vi inför ett läkemedelssystem med det övergripande syftet att svenska patienter ska ges tidig tillgång till bästa möjliga medicinska behandlingar. Eller så kan vi välja lagomvägen, där vi nöjer oss med symboliska insatser, är liknöjda med att Sverige halkar efter andra länder inom Life Science, och där vi tycker att svenska patienter får nöja sig med hygglig medicinsk behandling.

Det är kanske inte överraskande att jag tycker att Sverige ska ha högsta möjliga ambitioner inom Life Science och hälso- och sjukvård. Men det är också det enda rimliga om man ser till hur vi har inrättat vårt samhälle. Vi är ett land som prioriterar välfärd i allmänhet och hälso- och sjukvård i synnerhet, och vi finansierar det solidariskt med våra skattepengar. Ansvariga politiker oavsett partifärg har under åtminstone ett decennium haft som mantra att Sverige ska vara världsledande inom såväl hälso- och sjukvård som forskning. Löftet från det offentliga till den enskilde är att bästa möjliga vård ska finnas tillgänglig när hen behöver den.

Vi måste inse att allt hänger ihop. En hälso- och sjukvård med högsta vårdkvalitet som drivs av kunskap och innovationslust är en förutsättning för att Sverige ska kunna växa inom Life Science. Omvänt är sjukvårdens kvalitet beroende av nära samverkan med, och medverkan av, företag inom Life Science och akademisk forskning. Vi måste inse att varje enskild avancerad läkemedelsbehandling utgör en investering i patientens hälsa, innebär utveckling av hälso- och sjukvården, och är ett steg på vägen till en starkare Life Science-nation.

Därför är också två kommande besked från den nytillträdda regeringen avgörande för utvecklingen. Det ena är regeringens ambitionsförklaring i den kommande nationella strategin för Life Science. Den ska klargöra vilket land vi ska vara inom sektorn, och vilka insatser som ska göras för att vi ska nå dit. Det andra är att regeringen utifrån Toivo Heinsoos betänkande ska forma ett nytt läkemedelssystem där patienters tillgång till bästa möjliga läkemedelsbehandling måste vara vägledande.

När det gäller Life Science är inte frågan om Sverige ska satsa utan hur vi framgångsrikt ska kunna matcha den stenhårda internationella konkurrensen. Sakligt sett ger satsningar inom Life Science enbart positiva effekter för hela samhället: kvalificerade arbetstillfällen, export- och skatteintäkter, utländska investeringar, stärkt akademisk forskning, högre kunskapsnivå inom hälso- och sjukvården, bättre vårdkvalitet och därmed bättre hälsa i befolkningen.

Men Sverige kan varken växa inom Life Science eller hålla världsklass inom hälso- och sjukvården om inte patienter ges tillgång till nya innovativa läkemedel. Att regionerna i framtiden ska ges fullt ansvar för finansieringen av läkemedel är förvisso en viktig fråga, och likaså att det blir mer ordning och reda på prisförhandlingarna mellan företag och regioner. Men det mest avgörande är ambitionsnivån och verktygen för att stimulera användning av nya effektiva läkemedel. Sverige måste som nation ha som övergripande mål att varje enskild patient ska erbjudas bästa möjliga behandling. Då måste detta också vara vägledande när det framtida systemet utformas.

Vi går på många sätt in i en avgörande tid. Den medicinska utvecklingen går glädjande nog rekordsnabbt, inte minst inom cancerområdet. Och vi står inom en tioårsperiod inför avgörande genombrott inom cell- och genterapi. Vi måste då ha ambitionen att Sverige ska delta aktivt i forskning och utveckling av morgondagens behandlingar, och att svenska patienter ska få ta del av framstegen.

Under förra mandatperioden inrättade regeringen det unika Life Science-kontoret i regeringskansliet där personal från tre departement jobbar under ledning av Jenni Nordborg. Detta arbete måste nu fortsätta sömlöst under ny gemensam ledning av socialminister Lena Hallengren, näringsminister Ibrahim Baylan och forskningsminister Matilda Ernkrans. Jag är också övertygad om att regeringens samarbetspartier Centern och Liberalerna prioriterar såväl frågan om Life Science i Sverige som patienternas tillgång till bästa möjliga behandling mycket högt, och att partierna kommer att bidra positivt till dessa processer.

Anders Blanck