Framsynthet, självförtroende och öppenhet för andras idéer. Dessa egenskaper hos en handfull herrar lade för över 50 år sedan grunden till två av världens ledande företag inom läkemedel och bioteknik – Pharmacia och dess avknoppning Pharmacia Biotech (numera Amersham Biosciences) i Uppsala. Hjälp på vägen hade de bland annat av andra världskriget och Sockerbolaget.
| -; Uppsalas utveckling till ett av världens ledande bioteknikcentrum startade på 1920-talet när Nobelpristagaren i kemi, professor The Svedberg, gick över från att arbeta med metallpartiklar till att studera proteiner, säger Jan-Christer Janson, adjungerad professor vid Centrum för Ytbioteknik i Uppsala. Jan-Christer Janson är uppsalaveteran och en av stadens framgångsrika bioteknikforskare. Han har varit elev till några av stadens mest framträdande män och kan historierna från proteinanalysens barndom mycket väl. De är en del av hans egen historia. -; The Svedberg hade en elev som hette Arne Tiselius och deras gemensamma intresse för proteiner blev starten på en fantastisk utveckling -; både vetenskapligt och kommersiellt, säger Jan-Christer Janson. Deras arbete och deras vilja till samarbete med industrin ledde bland annat fram till Macrodex -; ett av de första bioteknikläkemedlen -; och Sephadex -; en succéprodukt inom proteinseparation. (Proteinseparation innebär att läkemedelskandidaterna renas från giftiga ämnen och är ett helt avgörande steg inom läkemedelsframställning.) | Delad institution ett lyckokast Svedberg var professor i fysikalisk kemi. Tiselius hade från början ingen professur, men fick 1938 en personlig professur i biokemi tack vare donationer från bekanta till Svedberg. Därmed hade Uppsala fått sin första professor i biokemi, men någon institution fanns inte. Tiselius fick, precis som tidigare, hålla till i fysikaliskkemiska institutionens lokaler, vilket blev ett lyckokast för den framtida forskningens utveckling. Vid den här tiden hade fysiksaliskkemiska institutionen ett av världens främsta laboratorier för studier av stora molekyler, till exempel proteiner. The Svedberg hade konstruerat den första ultracentrifugen för bestämning av olika makromolekylers storlek och form. Det är en separationsmetod som har betytt mycket för biokemi och molekylärbiologi. Arne Tiselius å sin sida utvecklade metoder för elektrofores (att i ett elektriskt fält separera beståndsdelarna i en blandning) för att analysera komplexa proteinblandningar, till exempel blodserum. Han visade bland annat att blodserum består av albumin samt alfa-, beta- och gammaglobulin. Med Svedberg och Tiselius på plats i det avancerade laboratoriet kunde apparaterna för ultracentrifugering och elektrofores ständigt utvecklas. Laboratoriet i Uppsala blev känt över världen som ”The Uppsala School of Separation Science”. Uppsalas rykte som världsledande inom proteinseparation började sprida sig. Svedberg och Tiselius förfinade sina metoder för proteinstudier och fler och fler företag vände sig till dem för att köpa deras instrument. Professorerna hade dock inte kapacitet att tillverka alla instrument själva. -; Men Svedberg hade kontakter, berättar Jan-Christer Janson. Han övertalade några svenska industrimän, med tobaks- och snushandlaren Robert Ljunglöf i spetsen, att lägga grundplåten till instrumentföretaget LKB Produkter AB (Liljeholmens Kema Bryggerierna). | Samarbete med Sockerbolaget Både Svedberg och Tiselius var öppna för samarbete med industrin. Denna inställning gjorde att de arbetade med många industrirelaterade projekt, speciellt under andra världskriget. Ett av dessa projekt leddes av den unge kemisten Björn Ingelman. Han anställdes som Tiselius assistent 1941 och var då 23 år, lika gammal som Tiselius var när han blev Svedbergs assistent. Vid den tid då Ingelman började hade Tiselius kontakter med Sockerbolaget. Sockerbolaget hade startat en grupp som kallades biproduktskommittén vars uppgift var att undersöka om det fanns andra användbara ämnen i sockerbetan. Biproduktskommittén bad Tiselius studera proteiner och polysackarider i sockerbetan. Tiselius nappade och bad Ingelman leda projektet. Från Sockerbolagets fabrik i Staffanstorp skickades stora mängder sockersaft till Uppsala för analys. Sockerbolaget hade bland annat förhoppningar om att pektinet i sockerbetan skulle kunna ersätta pektin från citrusfrukter. Eftersom det var brist på pektin från citrusfrukter under kriget skulle detta kunna bli en lönsam produkt för företaget. Sockerbetans pektin var dock inte av tillräckligt hög kvalitet och man fick snart ge upp tanken på att ersätta citruspektinet Men det fanns annat av intresse i sockerbetan. Av en händelse fann Ingelman en annan substans, dextran. Dextran bildas av en bakterie när denna kommer i kontakt med vanligt socker. Upptäckten av dextran skulle komma att bli mycket viktig -; både för utvecklingen av det första bioteknikläkemedlet och för separationsmediet Sephadex, Pharmacias första succéprodukt inom proteinseparation. Eftersom den bakterie som bildar dextran stör och fördyrar tillverkningen av socker var det angeläget för Sockerbolaget att spåra dextran. Om man fann dextran i ett prov från ett sockerbruk så kunde man också veta att den störande bakterien fanns på bruket. Ingelman började arbeta med att spåra dextran och fann vid tester på kaniner att ämnet inte uppfattas som främmande av kroppen. -; De testade även på sig själva och fick samma reslutat, säger Jan-Christer Janson. | Det första biotekniska läkemedlet Tillsammans med medicinaren Anders Grönwall, som också arbetade på institutionen, fick Ingelman under detta arbete en idé om att dextran skulle kunna användas som ersättningsmedel för plasma, något som det fanns stort behov av under kriget. Dextranet gav inte upphov till antikroppsbildning och hade dessutom andra fysiologiska egenskaper som gjorde det lämpligt som ersättningsmedel. 1943 tog Ingelman och Grönwall kontakt med det lilla Stockholmsbaserade läkemedelsföretaget Pharmacia som nappade på idén att utveckla ett ersättningsmedel för plasma och forskarna förtjusades av den entusiasm som Pharmacias verkställande direktör Elis Göth visade. Fyra år senare lanserades Pharmacias första ”lösning för infusion” -; Macrodex. -; Enligt min mening var Macrodex, vid sidan av Kabis plasmaproteiner, det första svenska biotekniska läkemedlet, säger Jan-Christer Janson. Det var ett modernt läkemedel. Pharmacia var pionjär -; så här hade ingen gjort tidigare. 1950 flyttade Pharmacia sin verksamhet till Uppsala för att komma närmare forskarna på universitetet. -; Det var ett mycket dyrt och mycket viktigt beslut för Pharmacia, säger Jan-Christer Janson. Flytten kostade en hel årsomsättning för företaget. När företaget etablerat sig i Uppsala utsågs Björn Ingelman till forskningschef. Han rekryterade personal från institutionen. Samarbetet mellan industri och akademi intensifierades. Svedbergs och Tiselius forskningstradition hade överförts till ett kommersiellt företag. 1945 hade Ingelman upptäckt en olöslig gelprodukt av dextran, men varken Sockerbolaget eller något annat företag visade intresse för produkten. Ingelman, som ändå trodde att produkten skulle bli intressant för industrin i framtiden valde därför att inte publicera något om sin upptäckt. -; Det var mycket framsynt av Ingelman, säger Jan-Christer Janson. Många år senare blev nämligen intresset för upptäckten en helt annan. | Jakt på material för zonseparation Tiselius hade fått Nobelpriset i kemi 1948 för sitt arbete med elektrofores och kromatografi (teknik för att skilja åt, registrera och identifiera olika komponenter i en ämnesblandning) och arbetade vidare med att förbättra analysmetoderna. Genom de tidigare utvecklade metoderna för elektrofores och ultracentrifugering kunde man endast analysera gränsytorna mellan de separerade komponenterna i proverna. Tiselius ville utveckla metoder där komponenterna delade upp sig i distinkta zoner under separationsprocessen. För detta ändamål anställde han Jerker Porath och Per Flodin som hade i uppgift att hitta lämpliga material, i synnerhet sådana som inte band substanserna till sig under separationsprocessen. Porath och Flodin provade mängder av material, bland annat stärkelsepulver och fibrer från mald cellulosa, men fick inget tillfredsställande resultat. Flodin lämnade efter en tid institutionen och började på Pharmacia där han arbetade tillsammans med Ingelman. Porath och Flodin träffades då och då och vid ett tillfälle sommaren 1956 klagade Porath över de problem han hade att hitta bra material att packa kolonnerna med (kolonner är det rör som man låter substansen passera igenom vid proteinseparation). Flodin föreslog då att Porath skulle pröva Ingelmans gamla upptäckt -; tvärbundet dextran. När Porath testar att använda tvärbundet dextran visar det sig att molekylerna separerats efter storlek så att de stora molekylerna vandrar snabbare genom kolonnen än de små. Och separationen sker utan hjälp av elektricitet. En produktidé -; att använda dextran för proteinseparation -; var född. När Tiselius, vid den tiden Poraths chef på institutionen, hör detta blir han mycket intresserad och forskarna kontaktar än en gång sin vän Elis Göth på Pharmacia. Även han blir entusiastisk och bestämmer att Pharmacia ska utveckla produkten. -; Men han stöter på motstånd inom organisationen, berättar Jan-Christer Janson. Läkemedelskemisterna inom bolaget tycker att företaget ska hålla sig till läkemedelsutveckling. Elis Göth står dock på sig och 1959 lanseras Sephadex -; Separation Pharmacia Dextran -; av Pharmacia. -; Sephadex är ett lysande exempel på lyckat samarbete mellan industri och akademi, säger Jan-Christer Janson. | Grunden är lagd Produkten blir början på en fantastisk utveckling inom bioteknik för det lilla läkemedelsbolaget. Avdelningen som säljer Sephadex får namnet Pharmacia Fine Chemicals och blir 1967 ett eget bolag inom koncernen. Tvärbundet dextran ger så småningom upphov till ett femtiotal produkter. 1986 köper Pharmacia LKB Produkter AB, som tillverkade Svedbergs och Tiselius apparater för proteinstudier, och tillsammans med Pharmacia Fine Chemicals blir bolaget grunden för det som i dag är Amersham Biosciences affärsområde för proteinseparation. Och samarbetet mellan industri och akademi fortsätter i Uppsala. Bland annat genom Jan-Christer Janson som delar sin tid mellan Ytkemiska institutionen och Amersham Biosciences. | Ordlista Bioteknik Teknik som använder sig av livsprocesser (hos organismer) för att framställa råvaror. Elektrofores Laddade partiklars rörelse i elektriska fält. Kolloidala metallpartiklar Typ av blandning av materia där den ena delen (fasen) bildar mycket små, finfördelade partiklar i den andra. Kromatografi Teknik att skilja åt, registrera och identifiera olika komponenter i en ämnesblandning. Substanser i en lösning separeras i ett rör, en så kallad kolonn. Molekylerna separeras utifrån olika egenskaper, till exempel elektronisk laddning eller storlek. Pektin Polysackarid som finns bland annat i frukt. Används som stabiliseringsmedel vid tillverkning av allt från marmelad till läkemedel och textilier. Polysackarider Långa kedjor av sockermolekyler Ultracentrifug Instrument bland annat för analys av molekylvikter hos makromolekyler. Zonseparation Separation där provets komponenter kan separeras helt från varandra. Ruta Ett läkemedelsbolag tar form Pharmacias grundare, apotekaren Gustav Felix Grönstedt, var föreståndare för apoteket Elgen på Östermalm i Stockholm. Han måste ha varit en vågad och framsynt man för mitt i kvacksalveriets högkonjunktur under 1900-talet första decennier, startade han ett läkemedelsbolag. Vid denna tid fanns endast ett fåtal produkter som vi i dag skulle kalla läkemedel, bland annat acetylsalicylsyra och opium. I övrigt gick läkekonsten ut på teorin att den sjuke fått i sig något olämpligt. Behandlingarnas syfte var därför att rena kroppen. Detta skedde till stor del med hjälp av urin-, och svettdrivande medel, kräkmedel, åderlåtning och koppning. De läkemedel som såldes bereddes direkt på apoteken eller av läkarna själva. Att starta läkemedelsföretag i dessa tider var modigt. Men Gustav Felix Grönstedt hade insett att industriell tillverkning av läkemedel skulle innebära lägre produktionskostnader genom effektiv produktion i stor skala samt billigare inköp. 21 personer tecknade aktier i Pharmacia 1911 och aktiekapitalet blev 32 100 kronor. På teckningslistan för aktier i det nya bolaget står att: ”företagets preparat först skall med goda resultat pröfvas såväl i den enskilda läkarpraktiken som å sjukanstalter och att lämpligheten för exploatering å de ekonomiska möjligheterna ingående skall utredas”. Pharmacia Corporation omsatte 2001, efter flera samgåenden med andra bolag, nästan 140 miljarder kronor. Källa: 1911-;1986, Pharmacia 75 år utgivet av Pharmacia 1986. Bilder Bild på Svedberg och Tiselius från Jan-Christer Jansons CD Bild på Jan-Christer Janson. Bild på Tiselius från Pressens bild Theodor (The) Svedberg, 1884-;1971, kemist och professor i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet 1912-;49, föreståndare för Gustaf Werners institut för kärnkemi 1949-;67, Nobelpristagare 1926 för sina arbeten rörande dispersa system. Han uppfann ultracentrifugen och fann 1925 med hjälp av en sådan att proteiner består av makromolekyler. Med denna upptäckt gav han biokemi en ny utgångspunkt och banade väg för en ny vetenskap: molekylärbiologi. The Svedberg har också gett namnet åt ett mått (med beteckningen S) för sedimentationskoefficienten, som är ett mått på den hastighet med vilken en makromolekyl eller partikel sedimenterar. Enheten används framför allt vid ultracentrifugering. Arne Tiselius, 1902-;1971, kemist och professor i biokemi vid Uppsala universitet 1938-;68, Nobelpristagare i kemi 1948. Tiselius är en av de mest inflytelserika svenska vetenskapsmännen på 1900-talet. Han inledde sin vetenskapliga bana som elev till The Svedberg, tillsammans med vilken han först arbetade med ultracentrifugering. På Svedbergs förslag började han snart att intressera sig för laddade partiklars vandring i elektriska fält, elektrofores, ett ämne han behandlade i sin doktorsavhandling från 1930. Med elektroforesmetoden visade Tiselius bland annat att blodserum innehåller minst fyra distinkta proteingrupper, nämligen albumin samt alfa-, beta- och gammaglobulin. | |