Än är det mycket sjukt inom den svenska sjukvården

Spår 1 – det låga antalet patientmöten per läkare
Ett av spåren i den nya boken, liksom i den tidigare, utgörs av att läkare i Sverige träffar färre patienter än läkare i andra länder samt att de ägnar en stor del av sin arbetstid åt annat än patienterna. Man visar i den nya boken att resursutnyttjandet, trots ännu fler läkare, nu ytterligare försämrats. Av bokens beskrivningar framgår att läkarantalet ökat från 8 511 till 32 560 under perioden 1975–2012 samtidigt som antalet patientbesök per läkare och dag minskat från 9 till 3,8 sedan 1975. Det är framför allt sjukhusläkarna som bidrar till försämringen. En offentliganställd sjukhusläkare träffar i snitt 1,9 patienter per dag. Detta faktum bygger inte på att läkarna i Sverige lägger mer tid på patienterna än vad man gör i andra länder. Sverige har en bottenposition i OECD:s jämförelse när det gäller bemötande från läkaren. I en internationell studie som vi inom Kairos Future genomförde 2013–2014 bland patientorganisationer i åtta länder såg vi samma saker. Interaktionen mellan patient och vårdprofessionen får lägst betyg i Sverige när det gäller såväl diskussionen om behandlingsmålsättningar och prioriteringar som att en vårdplan över huvud taget utfärdas. Ett viktigt skäl till det låga antalet patientmöten lyfts fram i boken. Det är de generösa jourläkaravtalen. Dessa´avtal bedöms vara en stor anledning till att det ser ut som det gör. Det finns tydliga ekonomiska incitament för läkarna, och i synnerhet sjukhusläkarna, att arbeta utanför ordinarie arbetstid. På många sjukhus kan allt tas ut i ledighet vilket resulterar i att alltför få läkare finns på plats dagtid. Vissa bedömare beskriver att en tredjedel av läkarnas arbetstid går bort i ledigheter och att bara 65 procent av läkarna är närvarande en vanlig vardag. I boken citeras också ur rapporten Ur led är tiden (Myndigheten för vårdanalys, 2013): ”Planeringen av läkares arbetstid utgår inte från patienternas behov. På många håll saknas styrning av hur vårdens aktiviteter planeras i relation till hur verksamheten bemannas. Det förekommer också att planeringen av läkares och andra yrkesgruppers arbetstider sker separat, något som medför att det inte finns en samplanering mellan läkare och annan personal.”

Läs hela artikeln